lalalaa

jag kan inte stoppa känslan av tårar som bränner i ögonen på mig. 
dagboken, den har svarta utspäda fläckar på sidorna som handlar om dig.
jag vet det är fel att tycka illa om, men jag kan inte låta bli att börja hata. på samma gång som jag älskar. att förlora något som betyder näst intill allt för mig, alla minnen, skratt, tårar och skrik. var allt onödig tid? betydde det ingenting? för om det betydde något, varför låta allt flyga iväg med vinden? jag har gjort fel, likaså du. men jag är svag, är inte envis nog. för jag ger upp, jag tänker inte leta efter nycklar vars dörr inte längre existerar. jag får fortsätta le och skratta genom gamla papper vi skrivit på, videor vi gjort och bilder vi tagit. om du bara visste hur jag känner, hur tom jag är. om du bara förstod vad jag menar, vad jag vill få dig att förstå.. ingen kan någonsin ta din plats. det vet du lika mycket som jag. för du är halva mig, och jag trodde inte jag någonsin kunde älska någon så som jag älskar dig. jag har alltid sett upp till dig, min egna förebild. att du kan ha en så stor betydelse för mig hade jag aldrig anat första gången jag såg in i de blå ögonen.

det låter som ett kasst farväl i en b-film. men det är inget farväl. mer ett långt hejdå. 
eller också så är det mitt sätt att säga du var bäst, tack för tiden.