känslor på lager
det värkte och brände i mitt hjärta där du satt i framsätet med gråten i halsen. ''jonna, vad gör vi för fel? vad gör dom som inte vi gör?'' dina ögon var fylla med tårar och du vände bort huvudet för att inte visa att du brast i gråt. men jag hörde sorgen i din röst och dina tysta snyftningar. jag ville säga till dig att det skulle lösa sig. men det hade jag sagt så många gånger förr, orden hade ingen betydelse längre. detta var ett dagligt samtalsämne mellan oss, det hade inte blivit bättre. jag knäppte upp mitt bilbälte och kravlade mig fram för att krama om dig hårt och hålla din hand. på sättet du talade fick mig att förstå att du kände dig misslyckad. jag skulle just berätta för dig att du var den finaste personen jag kände till då du avbröt mig och sa ''lova att inte berätta någonting om detta''. dina tårar torkade du bort och satte dig som du suttit innan bilen stannat. de andra kom in i bilen och det var som om ingenting hade hänt. du hade klistrat på masken igen, som du bär vid alla dessa tillfällen. bilen blev livad igen och skratt hördes, men i mitt huvud snurrade tusen tankar. varför skulle du känna såhär? du som är så bra på alla möjliga sätt. du som är mån om alla. jag visste att du inte mådde bra över detta, men att se dig gråta och inte kunna visa det för fler än mig, fick mitt hjärta att brista.
att du går och håller detta inom dig, istället för att säga ifrån. jag vill bara skrika dra åt helvete, prata inte med mig sålänge du sårar henne. att du av alla ska må dåligt över en sånhär orättvis jävla sak, nej. det får inte fortsätta såhär. men det jag hatar mest av allt är att jag inte kan göra någonting åt saken. att det är någonting vi får leva vidare med. din smärta kommer fortsätta livet ut.
