lalalaa

som mindre så var jag inte speciellt omtyckt bland killarna. utseendemässigt. jag var väl inte ful, men de var ingen kille som tyckte jag var något speciellt iheller. jag skaffade aldrig någon pojkvän, kanske en eller två. plötsligt så intresserade sig killar för mig, jag vet inte riktigt vad som hände. jag kanske blev söt i deras ögon? jag skaffade mig lite självförtroende och vågade prata med killar. en kille fångade mitt intresse och jag blev riktigt kär. jag såg bara honom, han var min nr.1! men han visade sig inte vara den killen jag trodde han var. han krossade mitt hjärta, jag blev konstig. inte mig själv, jag grät när ingen såg på. och efter honom har där funnits killar som jag försökt med, men det har aldrig varit den riktiga ''jag är kär'' känslan. jag har inte vågat lita på killarna, även om dom har varit skitbra killar. jag har på något sätt skyddat mig för dom genom att inte visa kärlek till dem. och jag är helt ute och cyklar, jag hittar inte tillbaka där jag var. jag blir inte kär. jag tröttnar för snabbt, flyr så fort jag får chansen. jag vill ha en kille, en som är min bästavän. ja, jag är beroende utav att ha en kille i mitt liv. för jag vill kunna ringa honom när jag har tråkigt, ligga i hans famn och gråta när jag är ledsen, skapa minnen med honom och framför allt känna mig älskad. jag försöker hitta tillbaka till ruta ett, där jag en gång hittade kärleken och blev kär. och denna gången tänker jag försöka med hela mitt hjärta för att få det att funka.